11-07-2024, 11:38 AM
Tro och vetande inom forskning
Anders Gustavsson, etnolog och prorektor vid Strömstad akademi
Björn Ranelids senaste bok Låt solen lysa över alla barn har väckt uppmärksamhet bl.a. genom en TV-intervju med författaren som ifrågasätter tidigare vetenskapliga sanningar. Han menar att såväl Darwins utvecklingslära om arternas uppkomst som framställningarna om svarta hål Big Bang i rymden utgör trosföreställningar som inte kan bevisas. Ranelids uppfattning skulle enligt vissa fysiker medföra stor skada genom att ifrågasätta allmänt vedertagna vetenskapliga sanningar.
Denna diskussion inspirerade mig att ta upp frågan om tro och vetande inom forskning, i mitt fall humaniora. Jag är skolad inom positivismen som vill nå säkra forskningsresultat oberoende av forskarens subjektiva värderingar och tolkningar. Därför har jag haft svårt för den postmodernism som är starkt subjektiv och har menat att olika tolkningar kan vara lika plausibla. Det är den enskilde forskarens tolkning som gäller. Min fråga blir då: Varför skall vi bedriva vetenskap om resultaten inte har någon giltighet utan för forskaren själv? Även om forskaren inte kan nå någon absolut sanning, kan en högre eller lägre grad av sannolikhet uppnås. Det attraktiva med forskning är att ständigt vara på jakt efter nya upptäckter. Egentligen är det en fördel att det inte finns några absoluta sanningar att nå fram till. Andra forskare kan finna nya resultat som blir gällande till dess att nya forskningsrön visar något annat. Forskning är alltså relativ i stället för absolut och entydig. Det är problematiskt när journalister pekar på att ”forskningen säger”. Snarare bör man uttrycka det så att ”den och den forskaren eller forskningsgruppen har kommit fram till”.
För att bättre förstå frågan om vetande och tro skall jag ta exempel från min forskning om folktro och folkreligion. Genom intervjuer och uppteckningar i folklivsarkiven har jag studerat vad människor berättat om sin tro på övernaturliga väsen antingen det gäller tomtar och gastar, änglar eller gudstro. Frikyrkliga fiskare säger sig ute på havet ha hört Guds röst som varnade för oväder. Det har varit direkta tilltal: Ludvig, Ludvig. Jag samtalade med en kvinna som efter att ha varit nedstämd för många år sedan tydligt såg en ljus mansgestalt som utstrålade kärlek och sedan försvann. Denna upplevelse har burit henne genom livet i tron på kärleken. Jag har intervjuat sagesmän som uppger sig ha mött avlidna människor som visat sig mitt på dagen och inte bara i drömmar. Den bohuslänske folklivsmålaren Carl Gustaf Bernhardson berättade i en intervju 1980: ”Jag kom cyklande och så tänkte jag vem är det som går där. Hon verkade huvudlös. Och när jag tittade upp igen, var hon borta. Hon fanns inte där”. En liknande berättelse lämnade en lantbrukare född 1904 på ön Tjörn och som var engagerad inom frikyrkan Svenska Missionsförbundet. Något motsatsförhållande mellan folktro och frikyrklig religiositet fanns inte.
Bernhardson målade vad han såg för sitt inre öga och vad han hade hört äldre människor berätta om. Han trodde själv att det var möjligt att uppleva övernaturliga väsen. Inom folkloristiken har detta benämnts att vissa personer är försedda med ”tredje ögat” eller är synska. Detta går dock inte att bevisa utan är en trosföreställning.
Föreställningar om övernaturliga väsen och dolda krafter tillhör inte bara en svunnen tid. I vår tid finns föreställningar om osynliga krafter som anses finnas i stenar eller andra materiella föremål. Hit hör även nära döden upplevelser som av och till skildras i tidningsreportage genom berättelser från människor som säger sig ha upplevt detta vid hjärtstopp. Det kan röra sig om positiva upplevelser av en ljus tillvaro. Detta kan inte bevisas med de mänskliga sinnena. Som humanistisk forskare kan jag inte uttala mig om sanningshalten i trosföreställningarna. Varken forskaren eller berättaren kan veta om det finns övernaturliga väsen eller krafter eller en tillvaro efter döden. Frågan om Gud finns eller inte kan aldrig bli mer än en tro i forskarens ögon.
![[Image: AD_4nXfBhzR_e-qnEZU_MpxMMh26rzjqN9mkFrh5...AldYXChUQu]](https://lh7-rt.googleusercontent.com/docsz/AD_4nXfBhzR_e-qnEZU_MpxMMh26rzjqN9mkFrh5fDwNl7PoxC2Leo6YdRY8cluIBPh6lvbK-IZSTTlQeAtwmaoc_rWAl2KYRmlUGlgG-jpH9XG4_vzfTdZY2ZZleb4xy5DDWnUch2fj3ctoaTfkTigtvxyS5rqYfpEhbnySmL-HCJA7k-ND55ik1Ak?key=E6dNIHZMwtcaAXAldYXChUQu)
Carl Gustaf Bernhardsons målning av Gåsögasten som närmar sig de två människor till höger på bilden som samlar vrakgods efter en förlisning.
Anders Gustavsson, etnolog och prorektor vid Strömstad akademi
Björn Ranelids senaste bok Låt solen lysa över alla barn har väckt uppmärksamhet bl.a. genom en TV-intervju med författaren som ifrågasätter tidigare vetenskapliga sanningar. Han menar att såväl Darwins utvecklingslära om arternas uppkomst som framställningarna om svarta hål Big Bang i rymden utgör trosföreställningar som inte kan bevisas. Ranelids uppfattning skulle enligt vissa fysiker medföra stor skada genom att ifrågasätta allmänt vedertagna vetenskapliga sanningar.
Denna diskussion inspirerade mig att ta upp frågan om tro och vetande inom forskning, i mitt fall humaniora. Jag är skolad inom positivismen som vill nå säkra forskningsresultat oberoende av forskarens subjektiva värderingar och tolkningar. Därför har jag haft svårt för den postmodernism som är starkt subjektiv och har menat att olika tolkningar kan vara lika plausibla. Det är den enskilde forskarens tolkning som gäller. Min fråga blir då: Varför skall vi bedriva vetenskap om resultaten inte har någon giltighet utan för forskaren själv? Även om forskaren inte kan nå någon absolut sanning, kan en högre eller lägre grad av sannolikhet uppnås. Det attraktiva med forskning är att ständigt vara på jakt efter nya upptäckter. Egentligen är det en fördel att det inte finns några absoluta sanningar att nå fram till. Andra forskare kan finna nya resultat som blir gällande till dess att nya forskningsrön visar något annat. Forskning är alltså relativ i stället för absolut och entydig. Det är problematiskt när journalister pekar på att ”forskningen säger”. Snarare bör man uttrycka det så att ”den och den forskaren eller forskningsgruppen har kommit fram till”.
För att bättre förstå frågan om vetande och tro skall jag ta exempel från min forskning om folktro och folkreligion. Genom intervjuer och uppteckningar i folklivsarkiven har jag studerat vad människor berättat om sin tro på övernaturliga väsen antingen det gäller tomtar och gastar, änglar eller gudstro. Frikyrkliga fiskare säger sig ute på havet ha hört Guds röst som varnade för oväder. Det har varit direkta tilltal: Ludvig, Ludvig. Jag samtalade med en kvinna som efter att ha varit nedstämd för många år sedan tydligt såg en ljus mansgestalt som utstrålade kärlek och sedan försvann. Denna upplevelse har burit henne genom livet i tron på kärleken. Jag har intervjuat sagesmän som uppger sig ha mött avlidna människor som visat sig mitt på dagen och inte bara i drömmar. Den bohuslänske folklivsmålaren Carl Gustaf Bernhardson berättade i en intervju 1980: ”Jag kom cyklande och så tänkte jag vem är det som går där. Hon verkade huvudlös. Och när jag tittade upp igen, var hon borta. Hon fanns inte där”. En liknande berättelse lämnade en lantbrukare född 1904 på ön Tjörn och som var engagerad inom frikyrkan Svenska Missionsförbundet. Något motsatsförhållande mellan folktro och frikyrklig religiositet fanns inte.
Bernhardson målade vad han såg för sitt inre öga och vad han hade hört äldre människor berätta om. Han trodde själv att det var möjligt att uppleva övernaturliga väsen. Inom folkloristiken har detta benämnts att vissa personer är försedda med ”tredje ögat” eller är synska. Detta går dock inte att bevisa utan är en trosföreställning.
Föreställningar om övernaturliga väsen och dolda krafter tillhör inte bara en svunnen tid. I vår tid finns föreställningar om osynliga krafter som anses finnas i stenar eller andra materiella föremål. Hit hör även nära döden upplevelser som av och till skildras i tidningsreportage genom berättelser från människor som säger sig ha upplevt detta vid hjärtstopp. Det kan röra sig om positiva upplevelser av en ljus tillvaro. Detta kan inte bevisas med de mänskliga sinnena. Som humanistisk forskare kan jag inte uttala mig om sanningshalten i trosföreställningarna. Varken forskaren eller berättaren kan veta om det finns övernaturliga väsen eller krafter eller en tillvaro efter döden. Frågan om Gud finns eller inte kan aldrig bli mer än en tro i forskarens ögon.
Carl Gustaf Bernhardsons målning av Gåsögasten som närmar sig de två människor till höger på bilden som samlar vrakgods efter en förlisning.