11-20-2024, 09:37 AM
(This post was last modified: 11-20-2024, 02:32 PM by Per.
Edit Reason: Större text
)
Hej Anders,
Du skriver att du är skolad inom ”positivismen” och beskriver denna som en inställning att målet för forskningen är att åstadkomma resultat som är ”oberoende av forskarens subjektiva värderingar och tolkningar”. Det är en intressant men samtidigt problematisk inställning, som jag ser det. Jag ska försöka förklara mer vad jag menar lite längre fram. Inledningsvis vill jag istället anknyta till debatten om tro och vetande som du hänvisar till.
För mig hör den debatten samman med Ingemar Hedenius oerhört inflytelserika bok Tro och vetande från 1949, där han vände sig mot de kristnas dogmernas sanningshalt. Hans tes var att man inte skulle tro på något för vilket det inte fanns förnuftiga skäl, och för de kristna sanningsanspråken när det gällde Gud, Jesus, evigt liv m.m. fanns inga sådana ansåg han. Trots det kan Hedenius inte räknas till positivisterna.
Den teologi som jag studerade i Uppsala på 60-talet var i allra högsta grad präglad av den utmaning som Hedenius bok, hans artiklar i DN och föreläsningar i filosofi innebar. Mina lärare, framför allt Anders Jeffner (som jag senare kom att disputera för), gjorde allt de kunde för att visa att det går att formulera religiösa trospåståenden och sanningsanspråk på ett sådant sätt att de uppfyller Hedenius krav på rationell argumentation och förnuftiga resonemang. Kraven på oss doktorander att prestera utifrån stränga vetenskapliga regler och principer var stort och har präglat mitt sätt att skriva och tala akademiskt allt sedan dess.
Den s.k. Uppsalaskolan uppfattades av många, inte minst inom kyrkan, som ett exempel på liberalteologi, där framställandet av kristendomen i stort sett reducerades till utsagor om religiösa människors erfarenheter och upplevelser. Dessa utsagor (beskrivningar, redogörelser för och analyser av sådana erfarenheter och upplevelser) kunde vara sanna eller falska. Däremot skulle forskarna inte ta ställning till om det religiösa innehållet i människors erfarenheter och upplevelser var sant eller falskt. Forskningsuppgiften var deskriptiv och analytisk.
Anders, du skriver: ”Som humanistisk forskare kan jag inte uttala mig om sanningshalten i trosföreställningarna. Varken forskaren eller berättaren kan veta om det finns övernaturliga väsen eller krafter eller en tillvaro efter döden.” Det är väl ungefär den syn på forskningens uppgift och begränsning som rådde på 60-talet inom teologin. Samtidigt sysslade många religionsfilosofer (däribland jag själv) med frågan om det sätt som troende har att framställa sina religiösa erfarenheter och övertygelser som något verkligt, kunde anses berättigat och förnuftigt och i så fall under vilka förutsättningar. Kan, frågade vi oss, påståenden att det existerar en verklighet bortom denna, på något sätt kan göras meningsfulla och rationella.
Vi yngre forskare (som utbildades på 60- och 70-talet i Uppsala) skolades efter principen att allt vetenskapligt arbete, och därmed den teologi som bedrev inom akademin, måste uppfylla de formella och logiska krav som Hedenius uppställt för kritiskt tänkande. Vi försökte visa att förnuftiga skäl inte nödvändigtvis behövde innebära strikt vetenskapliga skäl. Däremot, hävdade vi, är det rimligt att inte omfatta eller förespråka övertygelser vilka står i uppenbar strid med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi ansåg också att påstående om verkligheten – teologiska såväl som vetenskapliga – måste vara konsistenta, dvs. inte uppvisa logiska motsägelser. De språkliga begrepp som vi använder måste också vara transparenta, dvs. fullt begripliga och inte bygga på kunskapskällor som krävde underkastelse eller acceptans av auktoriteteter. Tillämpning av Occams rakkniv var en annan viktig princip som vi ansåg tillhörde det som ska betraktas som förnuftiga skäl: om man ställs inför valet mellan två alternativa förklaringshypoteser till ett outforskat fenomen, bör man föredra den som är mest sparsam när det gäller existensantaganden. Vidare fordrades att man alltid måste kunna anföra förnuftiga skäl för de sanningspåståenden man framställde. Somliga av våra kritiker ansåg att teologin anpassats till positivismen på ett sätt som inte gjorde rättvisa åt det religiösa språket. Jag tror de hade fel.
Positivismen, som jag förstår denna riktning inom vetenskapsteorin, innebär ett krav att all vetenskap ska bygga på fakta, dvs. kunskap grundad på sinneserfarenhet. De logiska positivisterna (som t.ex. Rudolf Carnap, Moriz Schlick, C-G Hempel och andra) var influerade av en kunskapsteoretisk tradition som gick tillbaka till Auguste Comte. Denne tänkare menade att bara det som kan återföras på den ”positiva erfarenheten” kan betraktas som verklig kunskap. Endast påståenden om verklighetens beskaffenhet vilka kan verifieras empiriskt innebär sann kunskap.
Av sinnesorganen ansågs synen det viktigaste. Vetenskapligt arbete handlade i hög grad om observationer. I bakgrunden fanns en teori att verkligheten består av ett antal faktiska tillstånd, fakta, vilka existerar oberoende av vårt medvetande om och erfarenhet av dem. Detta var t.ex. Descartes uppfattning men även Platon trodde på förekomsten av sådana fakta. Galileo, Newton, Hume, Bacon och andra sentida forskare utgick också från att det existerar en verklighet oberoende av iakttagaren. Efterhand ökade emellertid insikten om att vad vi iakttar påverkas av sättet vi utför iakttagelserna och det sätt vi beskriver dem på.
För positivisterna var det verkliga det som kunde observeras. För realisterna var det verkliga det som existerar oberoende av våra observationer. Observationer handlar om det som är verkligt. Vetenskapens mål, enligt realisterna, var att undersöka och förstå vad världen ”verkligen” består av. Till denna grupp hör t.ex. Karl Popper. Han betraktade att allt fysiskt som i princip observerbart. Enligt honom fanns det en absolut sann teori om verkligheten, även om den ännu inte är upptäckt. Och det är vetenskapens mål att formulera denna teori. Inom fysiken, hävdar Popper, vara Newtons teori bättre än Keplers; den kom närmare sanningen. Men, säger han, detta innebär inte att den är sann. En teori, kan vara närmare ”sanningen” men ändå vara falsk.
Denna dualism omfattas fortfarande, av både forskare och s.k. vanligt folk. Man utgår från en distinktion mellan vår nuvarande approximativa föreställning om verkligheten – vad världen är för oss – och vad verkligheten är ”i sig själv”. Sanning enligt Popper är en korrespondens mellan påståenden (verbalt formulerade satser) å ena sidan och fakta å den andra. Det finns följaktligen fakta vilka ingen ännu upptäckt men som ändå existerar i verkligheten. Och det är vetenskapens, i synnerhet fysikens och kemins, uppgift att upptäcka den.
I klassisk fysik betraktades endast de egenskaper vilka kunde behandlas matematiskt (som massa och hastighet) som sanna egenskaper hos verkligheten. Andra egenskaper betraktades som rent subjektiva vilka endast existerade i människans tankar och upplevelser. Forskaren skulle sträva efter att endast rapportera fakta oberoende av observatörens upplevelser av de observerade. Detta förhållningssätt kännetecknade främst den strikta naturvetenskapen medan historia och samhällsvetenskaperna inte var lika pålitliga eller objektiva. Karl Popper att en historikers beskrivning av händelser i det förflutna och analyser av dess orsaker inte kan berättigas på ett rationellt sätt, i varje fall inte på samma sätt som fysikens beskrivning av fakta kan. Särskilt värdeomdömen inom samhällsvetenskaperna ansågs subjektiva. Värderingar sågs som uttryck för eller projektioner av känslor eller attityder. Fakta, hävdades det, eller påståenden om fakta, är alltid värderingsneutrala. Somliga logiska positivister menade att alla vetenskapliga påståenden borde formuleras i neutrala observationstermer. Ord som hänsynsfull, bra, kärlek, självisk och liknande var icke vetenskapliga och saknade helt informativt värde som beskrivning av verkligheten. När Max Weber introducerade den moderna fakta-värde dikotomin var argumentet just att värden och värderingar inte säger något om verkligheten som kan berättigas rationellt, dvs. vetenskapligt. I Sverige hyllade filosofen Axel Hägerström (1868– 1939), grundaren av ”Uppsalaskolan”, den s.k. värdenihilismen, något som motsvarade Webers värdefrihet i Der Sinn der »Wertfreiheit« der soziologischen und ökonomischen Wissenschaften. (1917)
(Det är intressant att t.ex. kvantmekaniken inte gör anspråk på att beskriva verklighetens yttersta eller innersta beståndsdelar. Den hävdar istället att vetenskapen beskriver världen sådan den framträder i de erfarenheter som den observerade forskaren får när han / hon undersöker verkligheten.)
Jag ska återkomma till frågan om värderingar säger något faktiskt om verkligheten och om de har någon plats i vetenskapligt arbete.
Bästa hälsningar
Sten
Du skriver att du är skolad inom ”positivismen” och beskriver denna som en inställning att målet för forskningen är att åstadkomma resultat som är ”oberoende av forskarens subjektiva värderingar och tolkningar”. Det är en intressant men samtidigt problematisk inställning, som jag ser det. Jag ska försöka förklara mer vad jag menar lite längre fram. Inledningsvis vill jag istället anknyta till debatten om tro och vetande som du hänvisar till.
För mig hör den debatten samman med Ingemar Hedenius oerhört inflytelserika bok Tro och vetande från 1949, där han vände sig mot de kristnas dogmernas sanningshalt. Hans tes var att man inte skulle tro på något för vilket det inte fanns förnuftiga skäl, och för de kristna sanningsanspråken när det gällde Gud, Jesus, evigt liv m.m. fanns inga sådana ansåg han. Trots det kan Hedenius inte räknas till positivisterna.
Den teologi som jag studerade i Uppsala på 60-talet var i allra högsta grad präglad av den utmaning som Hedenius bok, hans artiklar i DN och föreläsningar i filosofi innebar. Mina lärare, framför allt Anders Jeffner (som jag senare kom att disputera för), gjorde allt de kunde för att visa att det går att formulera religiösa trospåståenden och sanningsanspråk på ett sådant sätt att de uppfyller Hedenius krav på rationell argumentation och förnuftiga resonemang. Kraven på oss doktorander att prestera utifrån stränga vetenskapliga regler och principer var stort och har präglat mitt sätt att skriva och tala akademiskt allt sedan dess.
Den s.k. Uppsalaskolan uppfattades av många, inte minst inom kyrkan, som ett exempel på liberalteologi, där framställandet av kristendomen i stort sett reducerades till utsagor om religiösa människors erfarenheter och upplevelser. Dessa utsagor (beskrivningar, redogörelser för och analyser av sådana erfarenheter och upplevelser) kunde vara sanna eller falska. Däremot skulle forskarna inte ta ställning till om det religiösa innehållet i människors erfarenheter och upplevelser var sant eller falskt. Forskningsuppgiften var deskriptiv och analytisk.
Anders, du skriver: ”Som humanistisk forskare kan jag inte uttala mig om sanningshalten i trosföreställningarna. Varken forskaren eller berättaren kan veta om det finns övernaturliga väsen eller krafter eller en tillvaro efter döden.” Det är väl ungefär den syn på forskningens uppgift och begränsning som rådde på 60-talet inom teologin. Samtidigt sysslade många religionsfilosofer (däribland jag själv) med frågan om det sätt som troende har att framställa sina religiösa erfarenheter och övertygelser som något verkligt, kunde anses berättigat och förnuftigt och i så fall under vilka förutsättningar. Kan, frågade vi oss, påståenden att det existerar en verklighet bortom denna, på något sätt kan göras meningsfulla och rationella.
Vi yngre forskare (som utbildades på 60- och 70-talet i Uppsala) skolades efter principen att allt vetenskapligt arbete, och därmed den teologi som bedrev inom akademin, måste uppfylla de formella och logiska krav som Hedenius uppställt för kritiskt tänkande. Vi försökte visa att förnuftiga skäl inte nödvändigtvis behövde innebära strikt vetenskapliga skäl. Däremot, hävdade vi, är det rimligt att inte omfatta eller förespråka övertygelser vilka står i uppenbar strid med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi ansåg också att påstående om verkligheten – teologiska såväl som vetenskapliga – måste vara konsistenta, dvs. inte uppvisa logiska motsägelser. De språkliga begrepp som vi använder måste också vara transparenta, dvs. fullt begripliga och inte bygga på kunskapskällor som krävde underkastelse eller acceptans av auktoriteteter. Tillämpning av Occams rakkniv var en annan viktig princip som vi ansåg tillhörde det som ska betraktas som förnuftiga skäl: om man ställs inför valet mellan två alternativa förklaringshypoteser till ett outforskat fenomen, bör man föredra den som är mest sparsam när det gäller existensantaganden. Vidare fordrades att man alltid måste kunna anföra förnuftiga skäl för de sanningspåståenden man framställde. Somliga av våra kritiker ansåg att teologin anpassats till positivismen på ett sätt som inte gjorde rättvisa åt det religiösa språket. Jag tror de hade fel.
Positivismen, som jag förstår denna riktning inom vetenskapsteorin, innebär ett krav att all vetenskap ska bygga på fakta, dvs. kunskap grundad på sinneserfarenhet. De logiska positivisterna (som t.ex. Rudolf Carnap, Moriz Schlick, C-G Hempel och andra) var influerade av en kunskapsteoretisk tradition som gick tillbaka till Auguste Comte. Denne tänkare menade att bara det som kan återföras på den ”positiva erfarenheten” kan betraktas som verklig kunskap. Endast påståenden om verklighetens beskaffenhet vilka kan verifieras empiriskt innebär sann kunskap.
Av sinnesorganen ansågs synen det viktigaste. Vetenskapligt arbete handlade i hög grad om observationer. I bakgrunden fanns en teori att verkligheten består av ett antal faktiska tillstånd, fakta, vilka existerar oberoende av vårt medvetande om och erfarenhet av dem. Detta var t.ex. Descartes uppfattning men även Platon trodde på förekomsten av sådana fakta. Galileo, Newton, Hume, Bacon och andra sentida forskare utgick också från att det existerar en verklighet oberoende av iakttagaren. Efterhand ökade emellertid insikten om att vad vi iakttar påverkas av sättet vi utför iakttagelserna och det sätt vi beskriver dem på.
För positivisterna var det verkliga det som kunde observeras. För realisterna var det verkliga det som existerar oberoende av våra observationer. Observationer handlar om det som är verkligt. Vetenskapens mål, enligt realisterna, var att undersöka och förstå vad världen ”verkligen” består av. Till denna grupp hör t.ex. Karl Popper. Han betraktade att allt fysiskt som i princip observerbart. Enligt honom fanns det en absolut sann teori om verkligheten, även om den ännu inte är upptäckt. Och det är vetenskapens mål att formulera denna teori. Inom fysiken, hävdar Popper, vara Newtons teori bättre än Keplers; den kom närmare sanningen. Men, säger han, detta innebär inte att den är sann. En teori, kan vara närmare ”sanningen” men ändå vara falsk.
Denna dualism omfattas fortfarande, av både forskare och s.k. vanligt folk. Man utgår från en distinktion mellan vår nuvarande approximativa föreställning om verkligheten – vad världen är för oss – och vad verkligheten är ”i sig själv”. Sanning enligt Popper är en korrespondens mellan påståenden (verbalt formulerade satser) å ena sidan och fakta å den andra. Det finns följaktligen fakta vilka ingen ännu upptäckt men som ändå existerar i verkligheten. Och det är vetenskapens, i synnerhet fysikens och kemins, uppgift att upptäcka den.
I klassisk fysik betraktades endast de egenskaper vilka kunde behandlas matematiskt (som massa och hastighet) som sanna egenskaper hos verkligheten. Andra egenskaper betraktades som rent subjektiva vilka endast existerade i människans tankar och upplevelser. Forskaren skulle sträva efter att endast rapportera fakta oberoende av observatörens upplevelser av de observerade. Detta förhållningssätt kännetecknade främst den strikta naturvetenskapen medan historia och samhällsvetenskaperna inte var lika pålitliga eller objektiva. Karl Popper att en historikers beskrivning av händelser i det förflutna och analyser av dess orsaker inte kan berättigas på ett rationellt sätt, i varje fall inte på samma sätt som fysikens beskrivning av fakta kan. Särskilt värdeomdömen inom samhällsvetenskaperna ansågs subjektiva. Värderingar sågs som uttryck för eller projektioner av känslor eller attityder. Fakta, hävdades det, eller påståenden om fakta, är alltid värderingsneutrala. Somliga logiska positivister menade att alla vetenskapliga påståenden borde formuleras i neutrala observationstermer. Ord som hänsynsfull, bra, kärlek, självisk och liknande var icke vetenskapliga och saknade helt informativt värde som beskrivning av verkligheten. När Max Weber introducerade den moderna fakta-värde dikotomin var argumentet just att värden och värderingar inte säger något om verkligheten som kan berättigas rationellt, dvs. vetenskapligt. I Sverige hyllade filosofen Axel Hägerström (1868– 1939), grundaren av ”Uppsalaskolan”, den s.k. värdenihilismen, något som motsvarade Webers värdefrihet i Der Sinn der »Wertfreiheit« der soziologischen und ökonomischen Wissenschaften. (1917)
(Det är intressant att t.ex. kvantmekaniken inte gör anspråk på att beskriva verklighetens yttersta eller innersta beståndsdelar. Den hävdar istället att vetenskapen beskriver världen sådan den framträder i de erfarenheter som den observerade forskaren får när han / hon undersöker verkligheten.)
Jag ska återkomma till frågan om värderingar säger något faktiskt om verkligheten och om de har någon plats i vetenskapligt arbete.
Bästa hälsningar
Sten