11-20-2024, 03:10 PM
Vad trevligt att du också kom med, Sten! Jag tog mig friheten att öka textstorleken i ditt inlägg. Man gör det genom att klicka på bokstaven A med en röd pil framför i menyraden ovanför. Jag brukar välja storlek 4.
Diskussionen rör sig, som jag ser det, i två trådar: En som handlar om religiös tro och en som handlar om Vetenskapligt vetande. Det intressanta är att de stundtals tenderar att sammanfalla. Jag menar att i princip är forskarens tro på sina resultat densamma som en religiös persons tro på ett högre väsen. Man argumenterar bara lite olika, men argumenten är lika sanna i sin värld. Det är därför jag vill använda ordet "Weltanschauung" just för att beteckna den värld man tror på.
Jag är inte speciellt bekant med vare sig Hedenius eller Uppsalaskolan, men slås av ditt påstående: "man inte skulle tro på något för vilket det inte fanns förnuftiga skäl, och för de kristna sanningsanspråken när det gällde Gud, Jesus, evigt liv m.m. fanns inga sådana ansåg han". Jag tänker då på skolastiken, främst Thomas ab Aquino som i sin Summa Teologica försökte logiskt och rationellt motivera den kristna tron. Han använde alltså samma metod som Hedenius men kom till raka motsatsen i resultatet. Fascinerande.
En annan figur jag kommer att tänka på är Baruch Spinoza, som försökte axiomatisera etiken. Hans bok ”Ethica Ordine Geometrico Demonstrata” påminner i sin uppställning med satser och följdsatser om Wittgensteins Tractatus. Detta beroende av matematiken ser vi ju också i den moderna fysiken. Förutsättningen för att Einstein skulle få ihop sin allmänna relativitetsteori var tensorkalkylen inom matematiken. Upptäckten av Higgspartikeln var ju också resultatet av en massa beräkningar. Sjäva partikeln var så kortlivad att man kunde inte ens observera den direkt utan enbart genom sönderfall i tredje eller fjärde led. Var finns egentligen de empiriska bevisen?
Själv är jag då mer intresserad av forskarens tro, som enligt Popper är tillfällig och forskaren ska med all kraft försöka bevisa att vederbörande har fel. Men vilken tidskriftsredaktör skulle ta in en sådan artikel? Vidare mäts ju kvaliteten i en vetenskaplig artikel genom antalet citeringar, dvs hur många som tror på den. Dessvärre mäts ju otron i samma vågskål eftersom man inte skiljer på positiva och negativa citeringar. Men den frågan hör hemma i en annan skrift.
Diskussionen rör sig, som jag ser det, i två trådar: En som handlar om religiös tro och en som handlar om Vetenskapligt vetande. Det intressanta är att de stundtals tenderar att sammanfalla. Jag menar att i princip är forskarens tro på sina resultat densamma som en religiös persons tro på ett högre väsen. Man argumenterar bara lite olika, men argumenten är lika sanna i sin värld. Det är därför jag vill använda ordet "Weltanschauung" just för att beteckna den värld man tror på.
Jag är inte speciellt bekant med vare sig Hedenius eller Uppsalaskolan, men slås av ditt påstående: "man inte skulle tro på något för vilket det inte fanns förnuftiga skäl, och för de kristna sanningsanspråken när det gällde Gud, Jesus, evigt liv m.m. fanns inga sådana ansåg han". Jag tänker då på skolastiken, främst Thomas ab Aquino som i sin Summa Teologica försökte logiskt och rationellt motivera den kristna tron. Han använde alltså samma metod som Hedenius men kom till raka motsatsen i resultatet. Fascinerande.
En annan figur jag kommer att tänka på är Baruch Spinoza, som försökte axiomatisera etiken. Hans bok ”Ethica Ordine Geometrico Demonstrata” påminner i sin uppställning med satser och följdsatser om Wittgensteins Tractatus. Detta beroende av matematiken ser vi ju också i den moderna fysiken. Förutsättningen för att Einstein skulle få ihop sin allmänna relativitetsteori var tensorkalkylen inom matematiken. Upptäckten av Higgspartikeln var ju också resultatet av en massa beräkningar. Sjäva partikeln var så kortlivad att man kunde inte ens observera den direkt utan enbart genom sönderfall i tredje eller fjärde led. Var finns egentligen de empiriska bevisen?
Själv är jag då mer intresserad av forskarens tro, som enligt Popper är tillfällig och forskaren ska med all kraft försöka bevisa att vederbörande har fel. Men vilken tidskriftsredaktör skulle ta in en sådan artikel? Vidare mäts ju kvaliteten i en vetenskaplig artikel genom antalet citeringar, dvs hur många som tror på den. Dessvärre mäts ju otron i samma vågskål eftersom man inte skiljer på positiva och negativa citeringar. Men den frågan hör hemma i en annan skrift.