Anders tråd

[Per]

Finns

[Anders]

Tro och vetande inom forskning

Anders Gustavsson, etnolog och prorektor vid Strömstad akademi

Björn Ranelids senaste bok Låt solen lysa över alla barn har väckt uppmärksamhet bl.a. genom en TV-intervju med författaren som ifrågasätter tidigare vetenskapliga sanningar. Han menar att såväl Darwins utvecklingslära om arternas uppkomst som framställningarna om svarta hål Big Bang i rymden utgör trosföreställningar som inte kan bevisas. Ranelids uppfattning skulle enligt vissa fysiker medföra stor skada genom att ifrågasätta allmänt vedertagna vetenskapliga sanningar.

Denna diskussion inspirerade mig att ta upp frågan om tro och vetande inom forskning, i mitt fall humaniora. Jag är skolad inom positivismen som vill nå säkra forskningsresultat oberoende av forskarens subjektiva värderingar och tolkningar. Därför har jag haft svårt för den postmodernism som är starkt subjektiv och har menat att olika tolkningar kan vara lika plausibla. Det är den enskilde forskarens tolkning som gäller. Min fråga blir då: Varför skall vi bedriva vetenskap om resultaten inte har någon giltighet utan för forskaren själv? Även om forskaren inte kan nå någon absolut sanning, kan en högre eller lägre grad av sannolikhet uppnås. Det attraktiva med forskning är att ständigt vara på jakt efter nya upptäckter. Egentligen är det en fördel att det inte finns några absoluta sanningar att nå fram till. Andra forskare kan finna nya resultat som blir gällande till dess att nya forskningsrön visar något annat. Forskning är alltså relativ i stället för absolut och entydig. Det är problematiskt när journalister pekar på att ”forskningen säger”. Snarare bör man uttrycka det så att ”den och den forskaren eller forskningsgruppen har kommit fram till”. 

För att bättre förstå frågan om vetande och tro skall jag ta exempel från min forskning om folktro och folkreligion. Genom intervjuer och uppteckningar i folklivsarkiven har jag studerat vad människor berättat om sin tro på övernaturliga väsen antingen det gäller tomtar och gastar, änglar eller gudstro. Frikyrkliga fiskare säger sig ute på havet ha hört Guds röst som varnade för oväder. Det har varit direkta tilltal: Ludvig, Ludvig. Jag samtalade med en kvinna som efter att ha varit nedstämd för många år sedan tydligt såg en ljus mansgestalt som utstrålade kärlek och sedan försvann.  Denna upplevelse har burit henne genom livet i tron på kärleken. Jag har intervjuat sagesmän som uppger sig ha mött avlidna människor som visat sig mitt på dagen och inte bara i drömmar. Den bohuslänske folklivsmålaren Carl Gustaf Bernhardson berättade i en intervju 1980: ”Jag kom cyklande och så tänkte jag vem är det som går där. Hon verkade huvudlös. Och när jag tittade upp igen, var hon borta. Hon fanns inte där”. En liknande berättelse lämnade en lantbrukare född 1904 på ön Tjörn och som var engagerad inom frikyrkan Svenska Missionsförbundet. Något motsatsförhållande mellan folktro och frikyrklig religiositet fanns inte.

Bernhardson målade vad han såg för sitt inre öga och vad han hade hört äldre människor berätta om. Han trodde själv att det var möjligt att uppleva övernaturliga väsen. Inom folkloristiken har detta benämnts att vissa personer är försedda med ”tredje ögat” eller är synska. Detta går dock inte att bevisa utan är en trosföreställning.

Föreställningar om övernaturliga väsen och dolda krafter tillhör inte bara en svunnen tid. I vår tid finns föreställningar om osynliga krafter som anses finnas i stenar eller andra materiella föremål. Hit hör även nära döden upplevelser som av och till skildras i tidningsreportage genom berättelser från människor som säger sig  ha upplevt detta vid hjärtstopp. Det kan röra sig om positiva upplevelser av en ljus tillvaro. Detta kan inte bevisas med de mänskliga sinnena. Som humanistisk forskare kan jag inte uttala mig om sanningshalten i trosföreställningarna. Varken forskaren eller berättaren kan veta om det finns övernaturliga väsen eller krafter eller en tillvaro efter döden. Frågan om Gud finns eller inte kan aldrig bli mer än en tro i forskarens ögon.


Carl Gustaf Bernhardsons målning av Gåsögasten som närmar sig de två människor till höger på bilden som samlar vrakgods efter en förlisning.

[Per]

Tack för detta inlägg, Anders! Jag har länge reagerat på den positivistiska tanken om en objektiv enhetsvetenskap, som i dess fullt utvecklade form leder till att allt är upptäckt och det finns inte mer att göra. I slutet av 1800-talet lär man ha trott detta, men så kom Einstein... 

Vad gäller påståendet att en döende människa ser i ljus tunnel framför sig så lär det bero på att hjärnan i dödsögonblicket löper fullständigt amok och alla system går på högvarv. Man har sett det på EEC när människor har dött. 

Det övernaturliga har alltid fascinerat mig. Jag ser ofta på programmet "Det okända" på TV och förundras över hur medierna kan veta vad som har hänt och på något vis stå i kontakt med döda människor. Frågan är hur mycket tro och suggestion det är och hur mycket som är fakta. Vi rör oss i en gråzon och är det inte just där, i gränsen mellan att tro och att veta som de vetenskapliga framstegen sker? 

Det finns ett begrepp som varken du eller jag tagit upp och det är "övertygelsen". Det finns människor som är övertygade om att Biden styrde orkanerna mot republikanska stater och det fanns människor som var övertygade om att Hillary Clinton käkade småbarn i en källare under en pizzeria, som inte hade någon källare! Detta vet vi är trams och lögn. Men kyrkan ansåg på 1500-talet att påståendet att jorden roterade runt solen var alldeles befängt. Och Einsteins påstående att inget kunde röra sig fortare än ljuset var i början av 1900-talet precis lika befängt. Så hur avgör man vad som är "äkta strunt" och vad som skulle kunna vara korrekt? Det är 10 000kr frågan!

[Anders]

Det är bra att vi är eniga om att positivismen inte kan ge svar på allt. Allt är inte utforskat en gång för alla utan forskningen är en process där nya resultat hela tiden kan utvecklas. Det brukar vi ibland kalla för kumulativ syn på forskningen. Den ena upptäckten ligger till grund för nästa ungefär som när en mur byggs när en tegelsten läggs ovanpå den tidigare. 


Inom etnologin har funnits en avart (enligt min syn) att forskningen alltid skall börja från noll.  Jag menar att tidigare forskning är viktig som grund för fortsatt forskning. Vi får som forskare inte förakta tidigare forskares insatser. Forskningshistoria har en funktion att fylla.

Så är det detta med näradödenupplevelser då man kan uppleva en ny tillvaro med mycket ljus. Flera vittnesbörd finns om detta. Nyligen var det ett reportage i Aftonbladet från en 43-årig kvinna. Som humanistisk forskare är jag intresserad av berättelserna om dessa upplevelser, men jag kan inte gå in och diskutera sanningshalten. Det vore etiskt tvivelaktigt om jag vid själva fältarbetet skulle ifrågasätta meddelarnas berättelser. Medicinarna kan väl se vad som händer på EEG, men kan rimligen inte uppleva eller bivisa eller motbevisa vad dessa människor berättar om vad de upplevt.

[Sten]

Hej Anders,
 
Du skriver att du är skolad inom ”positivismen” och beskriver denna som en inställning att målet för forskningen är att åstadkomma resultat som är ”oberoende av forskarens subjektiva värderingar och tolkningar”. Det är en intressant men samtidigt problematisk inställning, som jag ser det. Jag ska försöka förklara mer vad jag menar lite längre fram. Inledningsvis vill jag istället anknyta till debatten om tro och vetande som du hänvisar till.
 
För mig hör den debatten samman med Ingemar Hedenius oerhört inflytelserika bok Tro och vetande från 1949, där han vände sig mot de kristnas dogmernas sanningshalt. Hans tes var att man inte skulle tro på något för vilket det inte fanns förnuftiga skäl, och för de kristna sanningsanspråken när det gällde Gud, Jesus, evigt liv m.m. fanns inga sådana ansåg han. Trots det kan Hedenius inte räknas till positivisterna.
 
Den teologi som jag studerade i Uppsala på 60-talet var i allra högsta grad präglad av den utmaning som Hedenius bok, hans artiklar i DN och föreläsningar i filosofi innebar. Mina lärare, framför allt Anders Jeffner (som jag senare kom att disputera för), gjorde allt de kunde för att visa att det går att formulera religiösa trospåståenden och sanningsanspråk på ett sådant sätt att de uppfyller Hedenius krav på rationell argumentation och förnuftiga resonemang. Kraven på oss doktorander att prestera utifrån stränga vetenskapliga regler och principer var stort och har präglat mitt sätt att skriva och tala akademiskt allt sedan dess.  
 
Den s.k. Uppsalaskolan uppfattades av många, inte minst inom kyrkan, som ett exempel på liberalteologi, där framställandet av kristendomen i stort sett reducerades till utsagor om religiösa människors erfarenheter och upplevelser. Dessa utsagor (beskrivningar, redogörelser för och analyser av sådana erfarenheter och upplevelser) kunde vara sanna eller falska. Däremot skulle forskarna inte ta ställning till om det religiösa innehållet i människors erfarenheter och upplevelser var sant eller falskt. Forskningsuppgiften var deskriptiv och analytisk.
 
Anders, du skriver: ”Som humanistisk forskare kan jag inte uttala mig om sanningshalten i trosföreställningarna. Varken forskaren eller berättaren kan veta om det finns övernaturliga väsen eller krafter eller en tillvaro efter döden.” Det är väl ungefär den syn på forskningens uppgift och begränsning som rådde på 60-talet inom teologin. Samtidigt sysslade många religionsfilosofer (däribland jag själv) med frågan om det sätt som troende har att framställa sina religiösa erfarenheter och övertygelser som något verkligt, kunde anses berättigat och förnuftigt och i så fall under vilka förutsättningar. Kan, frågade vi oss, påståenden att det existerar en verklighet bortom denna, på något sätt kan göras meningsfulla och rationella.
 
Vi yngre forskare (som utbildades på 60- och 70-talet i Uppsala) skolades efter principen att allt vetenskapligt arbete, och därmed den teologi som bedrev inom akademin, måste uppfylla de formella och logiska krav som Hedenius uppställt för kritiskt tänkande. Vi försökte visa att förnuftiga skäl inte nödvändigtvis behövde innebära strikt vetenskapliga skäl. Däremot, hävdade vi, är det rimligt att inte omfatta eller förespråka övertygelser vilka står i uppenbar strid med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi ansåg också att påstående om verkligheten – teologiska såväl som vetenskapliga – måste vara konsistenta, dvs. inte uppvisa logiska motsägelser. De språkliga begrepp som vi använder måste också vara transparenta, dvs. fullt begripliga och inte bygga på kunskapskällor som krävde underkastelse eller acceptans av auktoriteteter. Tillämpning av Occams rakkniv var en annan viktig princip som vi ansåg tillhörde det som ska betraktas som förnuftiga skäl: om man ställs inför valet mellan två alternativa förklaringshypoteser till ett outforskat fenomen, bör man föredra den som är mest sparsam när det gäller existensantaganden. Vidare fordrades att man alltid måste kunna anföra förnuftiga skäl för de sanningspåståenden man framställde. Somliga av våra kritiker ansåg att teologin anpassats till positivismen på ett sätt som inte gjorde rättvisa åt det religiösa språket. Jag tror de hade fel.
 
Positivismen, som jag förstår denna riktning inom vetenskapsteorin, innebär ett krav att all vetenskap ska bygga på fakta, dvs. kunskap grundad på sinneserfarenhet. De logiska positivisterna (som t.ex. Rudolf Carnap, Moriz Schlick, C-G Hempel och andra) var influerade av en kunskapsteoretisk tradition som gick tillbaka till Auguste Comte. Denne tänkare menade att bara det som kan återföras på den ”positiva erfarenheten” kan betraktas som verklig kunskap. Endast påståenden om verklighetens beskaffenhet vilka kan verifieras empiriskt innebär sann kunskap.
 
Av sinnesorganen ansågs synen det viktigaste. Vetenskapligt arbete handlade i hög grad om observationer. I bakgrunden fanns en teori att verkligheten består av ett antal faktiska tillstånd, fakta, vilka existerar oberoende av vårt medvetande om och erfarenhet av dem. Detta var t.ex. Descartes uppfattning men även Platon trodde på förekomsten av sådana fakta. Galileo, Newton, Hume, Bacon och andra sentida forskare utgick också från att det existerar en verklighet oberoende av iakttagaren. Efterhand ökade emellertid insikten om att vad vi iakttar påverkas av sättet vi utför iakttagelserna och det sätt vi beskriver dem på.
 
För positivisterna var det verkliga det som kunde observeras. För realisterna var det verkliga det som existerar oberoende av våra observationer. Observationer handlar om det som är verkligt. Vetenskapens mål, enligt realisterna, var att undersöka och förstå vad världen ”verkligen” består av. Till denna grupp hör t.ex. Karl Popper. Han betraktade att allt fysiskt som i princip observerbart. Enligt honom fanns det en absolut sann teori om verkligheten, även om den ännu inte är upptäckt. Och det är vetenskapens mål att formulera denna teori. Inom fysiken, hävdar Popper, vara Newtons teori bättre än Keplers; den kom närmare sanningen. Men, säger han, detta innebär inte att den är sann. En teori, kan vara närmare ”sanningen” men ändå vara falsk.
 
Denna dualism omfattas fortfarande, av både forskare och s.k. vanligt folk. Man utgår från en distinktion mellan vår nuvarande approximativa föreställning om verkligheten – vad världen är för oss – och vad verkligheten är ”i sig själv”. Sanning enligt Popper är en korrespondens mellan påståenden (verbalt formulerade satser) å ena sidan och fakta å den andra. Det finns följaktligen fakta vilka ingen ännu upptäckt men som ändå existerar i verkligheten. Och det är vetenskapens, i synnerhet fysikens och kemins, uppgift att upptäcka den.
 
I klassisk fysik betraktades endast de egenskaper vilka kunde behandlas matematiskt (som massa och hastighet) som sanna egenskaper hos verkligheten. Andra egenskaper betraktades som rent subjektiva vilka endast existerade i människans tankar och upplevelser. Forskaren skulle sträva efter att endast rapportera fakta oberoende av observatörens upplevelser av de observerade. Detta förhållningssätt kännetecknade främst den strikta naturvetenskapen medan historia och samhällsvetenskaperna inte var lika pålitliga eller objektiva. Karl Popper att en historikers beskrivning av händelser i det förflutna och analyser av dess orsaker inte kan berättigas på ett rationellt sätt, i varje fall inte på samma sätt som fysikens beskrivning av fakta kan. Särskilt värdeomdömen inom samhällsvetenskaperna ansågs subjektiva. Värderingar sågs som uttryck för eller projektioner av känslor eller attityder. Fakta, hävdades det, eller påståenden om fakta, är alltid värderingsneutrala. Somliga logiska positivister menade att alla vetenskapliga påståenden borde formuleras i neutrala observationstermer. Ord som hänsynsfull, bra, kärlek, självisk och liknande var icke vetenskapliga och saknade helt informativt värde som beskrivning av verkligheten. När Max Weber introducerade den moderna fakta-värde dikotomin var argumentet just att värden och värderingar inte säger något om verkligheten som kan berättigas rationellt, dvs. vetenskapligt. I Sverige hyllade filosofen Axel Hägerström (1868– 1939), grundaren av ”Uppsalaskolan”, den s.k. värdenihilismen, något som motsvarade  Webers värdefrihet i Der Sinn der »Wertfreiheit« der soziologischen und ökonomischen Wissenschaften. (1917)
 
(Det är intressant att t.ex. kvantmekaniken inte gör anspråk på att beskriva verklighetens yttersta eller innersta beståndsdelar. Den hävdar istället att vetenskapen beskriver världen sådan den framträder i de erfarenheter som den observerade forskaren får när han / hon undersöker verkligheten.)

Jag ska återkomma till frågan om värderingar säger något faktiskt om verkligheten och om de har någon plats i vetenskapligt arbete.

Bästa hälsningar
Sten

[Per]

Vad trevligt att du också kom med, Sten! Jag tog mig friheten att öka textstorleken i ditt inlägg. Man gör det genom att klicka på bokstaven A med en röd pil framför i menyraden ovanför. Jag brukar välja storlek 4.

Diskussionen rör sig, som jag ser det, i två trådar: En som handlar om religiös tro och en som handlar om Vetenskapligt vetande. Det intressanta är att de stundtals tenderar att sammanfalla. Jag menar att i princip är forskarens tro på sina resultat densamma som en religiös persons tro på ett högre väsen. Man argumenterar bara lite olika, men argumenten är lika sanna i sin värld. Det är därför jag vill använda ordet "Weltanschauung" just för att beteckna den värld man tror på.

Jag är inte speciellt bekant med vare sig Hedenius eller Uppsalaskolan, men slås av ditt påstående: "man inte skulle tro på något för vilket det inte fanns förnuftiga skäl, och för de kristna sanningsanspråken när det gällde Gud, Jesus, evigt liv m.m. fanns inga sådana ansåg han". Jag tänker då på skolastiken, främst Thomas ab Aquino som i sin Summa Teologica försökte logiskt och rationellt motivera den kristna tron. Han använde alltså samma metod som Hedenius men kom till raka motsatsen i resultatet. Fascinerande.

En annan figur jag kommer att tänka på är Baruch Spinoza, som försökte axiomatisera etiken. Hans bok ”Ethica Ordine Geometrico Demonstrata” påminner i sin uppställning med satser och följdsatser om Wittgensteins Tractatus. Detta beroende av matematiken ser vi ju också i den moderna fysiken. Förutsättningen för att Einstein skulle få ihop sin allmänna relativitetsteori var tensorkalkylen inom matematiken. Upptäckten av Higgspartikeln var ju också resultatet av en massa beräkningar. Sjäva partikeln var så kortlivad att man kunde inte ens observera den direkt utan enbart genom sönderfall i tredje eller fjärde led. Var finns egentligen de empiriska bevisen?

Själv är jag då mer intresserad av forskarens tro, som enligt Popper är tillfällig och forskaren ska med all kraft försöka bevisa att vederbörande har fel. Men vilken tidskriftsredaktör skulle ta in en sådan artikel? Vidare mäts ju kvaliteten i en vetenskaplig artikel genom antalet citeringar, dvs hur många som tror på den. Dessvärre mäts ju otron i samma vågskål eftersom man inte skiljer på positiva och negativa citeringar. Men den frågan hör hemma i en annan skrift.

[Anders]

Hej Anders,
 
Du skriver att du är skolad inom ”positivismen” och beskriver denna som en inställning att målet för forskningen är att åstadkomma resultat som är ”oberoende av forskarens subjektiva värderingar och tolkningar”. Det är en intressant men samtidigt problematisk inställning, som jag ser det. Jag ska försöka förklara mer vad jag menar lite längre fram. Inledningsvis vill jag istället anknyta till debatten om tro och vetande som du hänvisar till.
 
För mig hör den debatten samman med Ingemar Hedenius oerhört inflytelserika bok Tro och vetande från 1949, där han vände sig mot de kristnas dogmernas sanningshalt. Hans tes var att man inte skulle tro på något för vilket det inte fanns förnuftiga skäl, och för de kristna sanningsanspråken när det gällde Gud, Jesus, evigt liv m.m. fanns inga sådana ansåg han. Trots det kan Hedenius inte räknas till positivisterna.
 
Den teologi som jag studerade i Uppsala på 60-talet var i allra högsta grad präglad av den utmaning som Hedenius bok, hans artiklar i DN och föreläsningar i filosofi innebar. Mina lärare, framför allt Anders Jeffner (som jag senare kom att disputera för), gjorde allt de kunde för att visa att det går att formulera religiösa trospåståenden och sanningsanspråk på ett sådant sätt att de uppfyller Hedenius krav på rationell argumentation och förnuftiga resonemang. Kraven på oss doktorander att prestera utifrån stränga vetenskapliga regler och principer var stort och har präglat mitt sätt att skriva och tala akademiskt allt sedan dess.  
 
Den s.k. Uppsalaskolan uppfattades av många, inte minst inom kyrkan, som ett exempel på liberalteologi, där framställandet av kristendomen i stort sett reducerades till utsagor om religiösa människors erfarenheter och upplevelser. Dessa utsagor (beskrivningar, redogörelser för och analyser av sådana erfarenheter och upplevelser) kunde vara sanna eller falska. Däremot skulle forskarna inte ta ställning till om det religiösa innehållet i människors erfarenheter och upplevelser var sant eller falskt. Forskningsuppgiften var deskriptiv och analytisk.
 
Anders, du skriver: ”Som humanistisk forskare kan jag inte uttala mig om sanningshalten i trosföreställningarna. Varken forskaren eller berättaren kan veta om det finns övernaturliga väsen eller krafter eller en tillvaro efter döden.” Det är väl ungefär den syn på forskningens uppgift och begränsning som rådde på 60-talet inom teologin. Samtidigt sysslade många religionsfilosofer (däribland jag själv) med frågan om det sätt som troende har att framställa sina religiösa erfarenheter och övertygelser som något verkligt, kunde anses berättigat och förnuftigt och i så fall under vilka förutsättningar. Kan, frågade vi oss, påståenden att det existerar en verklighet bortom denna, på något sätt kan göras meningsfulla och rationella.
 
Vi yngre forskare (som utbildades på 60- och 70-talet i Uppsala) skolades efter principen att allt vetenskapligt arbete, och därmed den teologi som bedrev inom akademin, måste uppfylla de formella och logiska krav som Hedenius uppställt för kritiskt tänkande. Vi försökte visa att förnuftiga skäl inte nödvändigtvis behövde innebära strikt vetenskapliga skäl. Däremot, hävdade vi, är det rimligt att inte omfatta eller förespråka övertygelser vilka står i uppenbar strid med vetenskap och beprövad erfarenhet. Vi ansåg också att påstående om verkligheten – teologiska såväl som vetenskapliga – måste vara konsistenta, dvs. inte uppvisa logiska motsägelser. De språkliga begrepp som vi använder måste också vara transparenta, dvs. fullt begripliga och inte bygga på kunskapskällor som krävde underkastelse eller acceptans av auktoriteteter. Tillämpning av Occams rakkniv var en annan viktig princip som vi ansåg tillhörde det som ska betraktas som förnuftiga skäl: om man ställs inför valet mellan två alternativa förklaringshypoteser till ett outforskat fenomen, bör man föredra den som är mest sparsam när det gäller existensantaganden. Vidare fordrades att man alltid måste kunna anföra förnuftiga skäl för de sanningspåståenden man framställde. Somliga av våra kritiker ansåg att teologin anpassats till positivismen på ett sätt som inte gjorde rättvisa åt det religiösa språket. Jag tror de hade fel.
 
Positivismen, som jag förstår denna riktning inom vetenskapsteorin, innebär ett krav att all vetenskap ska bygga på fakta, dvs. kunskap grundad på sinneserfarenhet. De logiska positivisterna (som t.ex. Rudolf Carnap, Moriz Schlick, C-G Hempel och andra) var influerade av en kunskapsteoretisk tradition som gick tillbaka till Auguste Comte. Denne tänkare menade att bara det som kan återföras på den ”positiva erfarenheten” kan betraktas som verklig kunskap. Endast påståenden om verklighetens beskaffenhet vilka kan verifieras empiriskt innebär sann kunskap.
 
Av sinnesorganen ansågs synen det viktigaste. Vetenskapligt arbete handlade i hög grad om observationer. I bakgrunden fanns en teori att verkligheten består av ett antal faktiska tillstånd, fakta, vilka existerar oberoende av vårt medvetande om och erfarenhet av dem. Detta var t.ex. Descartes uppfattning men även Platon trodde på förekomsten av sådana fakta. Galileo, Newton, Hume, Bacon och andra sentida forskare utgick också från att det existerar en verklighet oberoende av iakttagaren. Efterhand ökade emellertid insikten om att vad vi iakttar påverkas av sättet vi utför iakttagelserna och det sätt vi beskriver dem på.
 
För positivisterna var det verkliga det som kunde observeras. För realisterna var det verkliga det som existerar oberoende av våra observationer. Observationer handlar om det som är verkligt. Vetenskapens mål, enligt realisterna, var att undersöka och förstå vad världen ”verkligen” består av. Till denna grupp hör t.ex. Karl Popper. Han betraktade att allt fysiskt som i princip observerbart. Enligt honom fanns det en absolut sann teori om verkligheten, även om den ännu inte är upptäckt. Och det är vetenskapens mål att formulera denna teori. Inom fysiken, hävdar Popper, vara Newtons teori bättre än Keplers; den kom närmare sanningen. Men, säger han, detta innebär inte att den är sann. En teori, kan vara närmare ”sanningen” men ändå vara falsk.
 
Denna dualism omfattas fortfarande, av både forskare och s.k. vanligt folk. Man utgår från en distinktion mellan vår nuvarande approximativa föreställning om verkligheten – vad världen är för oss – och vad verkligheten är ”i sig själv”. Sanning enligt Popper är en korrespondens mellan påståenden (verbalt formulerade satser) å ena sidan och fakta å den andra. Det finns följaktligen fakta vilka ingen ännu upptäckt men som ändå existerar i verkligheten. Och det är vetenskapens, i synnerhet fysikens och kemins, uppgift att upptäcka den.
 
I klassisk fysik betraktades endast de egenskaper vilka kunde behandlas matematiskt (som massa och hastighet) som sanna egenskaper hos verkligheten. Andra egenskaper betraktades som rent subjektiva vilka endast existerade i människans tankar och upplevelser. Forskaren skulle sträva efter att endast rapportera fakta oberoende av observatörens upplevelser av de observerade. Detta förhållningssätt kännetecknade främst den strikta naturvetenskapen medan historia och samhällsvetenskaperna inte var lika pålitliga eller objektiva. Karl Popper att en historikers beskrivning av händelser i det förflutna och analyser av dess orsaker inte kan berättigas på ett rationellt sätt, i varje fall inte på samma sätt som fysikens beskrivning av fakta kan. Särskilt värdeomdömen inom samhällsvetenskaperna ansågs subjektiva. Värderingar sågs som uttryck för eller projektioner av känslor eller attityder. Fakta, hävdades det, eller påståenden om fakta, är alltid värderingsneutrala. Somliga logiska positivister menade att alla vetenskapliga påståenden borde formuleras i neutrala observationstermer. Ord som hänsynsfull, bra, kärlek, självisk och liknande var icke vetenskapliga och saknade helt informativt värde som beskrivning av verkligheten. När Max Weber introducerade den moderna fakta-värde dikotomin var argumentet just att värden och värderingar inte säger något om verkligheten som kan berättigas rationellt, dvs. vetenskapligt. I Sverige hyllade filosofen Axel Hägerström (1868– 1939), grundaren av ”Uppsalaskolan”, den s.k. värdenihilismen, något som motsvarade  Webers värdefrihet i Der Sinn der »Wertfreiheit« der soziologischen und ökonomischen Wissenschaften. (1917)
 
(Det är intressant att t.ex. kvantmekaniken inte gör anspråk på att beskriva verklighetens yttersta eller innersta beståndsdelar. Den hävdar istället att vetenskapen beskriver världen sådan den framträder i de erfarenheter som den observerade forskaren får när han / hon undersöker verkligheten.)

Jag ska återkomma till frågan om värderingar säger något faktiskt om verkligheten och om de har någon plats i vetenskapligt arbete.

Bästa hälsningar
Sten

Hej Sten!

Jag läste teologi i Lund på 1960-talet när du läste i Uppsala. Jag har inget minne av att teologerna var så upptagna av Hedenius som de uppenbarligen var i Uppsala. när jag blev professor i etnologi i Uppsala 1987 märkte jag att Hedenius fortfarande omtalades vid akademisammankomster. Man berättade om hur han var som person mer än som tänkare.

Bra att du tar fram skillnaden mellan positivister och realister. Det låter rimligt att det finns en observerbar verklighet oberoende om jag har observerat den.

Det skall bli intressant att se vad du kommer att skriva om värderingar. Det blir väl en utveckling av vad vi skrev i antologin Värderingar 2029.

Jag har studerat frågor om kulturarv. Det som kan observeras t ex gravstenar som jag ägnat mig åt, kallas för materiella kulturarv. Dessutom finns immateriellt kulturarv som består av allt det som inte kan observeras. Dit hör värderingar, muntligt berättande. Jag tror inte att någon (åtminstone humanist) skulle förneka att det finns immateriellt kulturarv. I annat fall skulle det uppteckningsmaterial som finns i folklivsarkiven vara värdelöst. Det bygger helt på muntliga berättelser. En del historiker brukar tala om Oral history. När det gäller muntliga berättelser kan en del uppgifter kontrolleras i andra källor  t ex. om vilka kläder som förekom förr i världen. Däremot kan inte värderingar studeras på samma sätt. Om jag studerar en persons värderingar, har jag denne persons muntliga uppgifter att gå på, men jag kan inte bevisa att denne person talar absolut sanning. Om personen tror på övernaturliga makter kan jag bara lita på vad personen säger sig tro på, men inte om det verkligen finns en övernaturlig värld. Så långt kan inte forskaren komma Trons värld tillhör trons område. Där kan man inte anlägga aspekten sant eller falskt, dvs om det övernaturliga verkligen finns eller inte.